Israel & Palestina konflikten

Israel – Palestina konflikten

Bakgrund och historia
Denna konflikt som fortfarande inte verkar gå mot ett slut, handlar om att två länder vill åt samma område. Judarna, som nu har Israel, anser att Israel är deras land, eftersom att det står så i Bibeln; det är Guds vilja. Palestinierna anser att Israel tillhör dem, eftersom att de har bott där under en lång tid. Konflikten är alltså mellan Israel och Palestina, två länder i mellanöstern som har varit osams under en alldeles för lång tid nu.

Konflikten sträcker sig långt tillbaka i tiden. När Jesus föddes var Palestina, nuvarande Israel, Västbanken och Gaza kontrollerat av Romarriket. Då var majoriteten av befolkningen i området judar, men många blev dock förvisade. Den så kallade förskingringen inleddes. Judarna har aldrig riktigt haft ett eget land, ingen fast punkt, utan finns utspridda över världen.

Under 600-talet immigrerade araber till området och sedan dess har det funnits palestinier. Många judar hade som sagt utvandrat, eller blivit förvisade från området, men i slutet på 1800-talet kom allt fler judar tillbaka till området Palestina. Då tillhörde området det ottomanska väldet, Turkiet. Och vid sekelskiftet så skapades den sionistiska rörelsen. Deras mål var att få judarna att återvända till Palestina.

Efter första världskriget tog Storbritannien över Palestina från Turkiet, och judarna fortsatte att vandra in i området. På 30-talet började palestinierna känna sig mer hotade, eftersom att de två folken stöttes samman allt oftare. Judarna blev alltså nu mer som ett hot. Vid mitten av 40-talet var det så mycket som en tredjedel judar i området.

När andra världskriget hade ägt rum kom frågan upp igen om inte judarna skulle få ha en egen stat. FN beslutade då att Palestina området skulle delas upp i två delar; judarna skulle få 55% av landet, medan palestinierna skulle få 45%, och FN skulle styra Jerusalem. Det här tyckte judarna lät bra, så de godkände det, men palestinierna avslog förslaget. Trots detta blev Israel en stat, år 1948. Arabländerna runt omkring ansåg fortfarande att Israel inte skulle få existera, så de gick till attack kort därpå, men slogs dock tillbaka. Efter kriget tog Israel delar som palestinierna skulle ha, och resten hamnade till Jordanien och Egypten. Så plötsligt fick palestinierna inte någonting alls. Många palestinier drevs bort från Israel som hade skapat ett territorium.

År 1956 angrep Israel tillsammans med Storbritannien och Frankrike Egypten, och år 1967 erövrade Israel även Golanhöjderna, Västbanken och Gaza-remsan och Sinai-halvön. Det här gjorde de för att de kände sig hotade till sin existens. Det var som att det defensiva istället blev offensivt. Och år 1973 försökte Egypten och Syrien ta tillbaka områden som Israel hade tagit, men de lyckades inte. Dock fick Egypten tillbaka Sinai efter att ha erkänt Israels rätt att existera. Jordanien har också slutit fred med Israel idag.

Strax började motståndsrörelser hos palestinierna bildas, bl a Fatah och PLO. Båda de här leddes av Yassir Arafat, som var palestiniernas portalfigur.

Israel bosatte sig och började ta över Västbanken, som alltså var den delen som palestinierna skulle äga enligt FN. Detta ledde till den palestinska intifadan (uppror). Det startade på allvar under 80-talet och har fortsatt sen dess.

Jerusalem blev en del av Israel år 1967. Judarna tycker inte att Jerusalem är ett område som ens kanske skulle återlämnas till palestinierna. De tycker att området tillhör dem helt och hållet.
I ett försök om fred mellan Israel och Palestina undertecknades ett avtal i Oslo år 1993. Både Israel och PLO, Palestinian Liberation Organization, accepterade varandra, men det höll inte länge. År 2000 inleddes den andra intifadan som pågått sen dess. Israel går med på att Palestinierna kan få ha sin stat vid sidan om Israel, om angreppen upphör. Men problemet är att både israelerna och palestinierna vill ha Jerusalem som huvudstad.

Den nya motståndsrörelsen Hamas vann valet år 2006, och de vägrar helt och hållet erkänna att Israel har någon som helst rätt att existera. Hamas kontrollerar idag Gaza medan PLO:s organisation Fatah finns på Västbanken. Men som sagt har Israel fortfarande ockuperat det området.

FN gav Gaza och Västbanken till palestinierna efter andra världskriget. Men Israel ockuperade de här områdena år 1967. År 2005 utrymde Israel Gaza-området, men livsvillkoren för de som bor där är ändå otroligt svåra, och israelerna vill behålla bosättningarna de har på Västbanken. I december år 2008 bombade Israel Gaza som gav otroligt svåra konsekvenser för civilbefolkningen. Israeler och palestinier bombar varandras områden, skickar raketer och försöker få den andra att ge med sig.

Informationen ovan är tagen och relaterad till en artikel från Sveriges Radio som finns länkad i slutet av uppsatsen. Deras artikel känns lättare att lita på om jag jämför med Aftonbladet och Expressen, eftersom att de här två tidningarna ofta går alldeles för långt för att få uppmärksamhet, och det gör det svårare att lita på informationen de ger ut. Inga egna åsikter från skribenten framstår, vilket gör det lättare att ta in det som seriös information. Artikeln uppdaterades senast år 2008.

EU och Sveriges engagemang
EU och Sverige vill som många andra hitta en lösning så att det kan bli fred mellan Israel och Palestina. Lösningen måste vara stabil och hållbar och bl a vara baserad på de mänskliga rättigheterna. De länder som är medlemmar i EU jobbar både enskilt och tillsammans med konflikten.

En av delarna som EU har bidragit med är att skicka två representanter från EU som får resa till Israel och Palestina för att ha en löpande dialog. En av representanterna är särskilt utvald för just mellanöstern.

EU, FN, USA och Ryssland är tillsammans den så kallade Kvartetten. De ska tillsammans uppmuntra både Israel och Palestina till att försöka skapa fred och även se till att de avtal som görs genomförs.

EU har två civila insatser på marken i mellanöstern. En av insatserna är koncentrerad på den palestinska civilpolisens reformering och uppbyggnad. Den andra insatsen har övervakat gränsövergången mellan Gaza och Egypten. Den har insatsen har dock inte varit ”i bruk” sedan år 2007. EU prioriterar att sätta in insatsen igen så fort det finns möjlighet till det. Sverige bidrar med personal i båda insatserna.

En annan hjälp som Sverige och EU ligger bakom är biståndsbidrag till palestinierna. Sverige ligger på toppen av de europeiska länder som ger bistånd till Västbanken och Gaza; alltså palestinierna. Det är ett utvecklingssamarbete som är menat för att hjälpa till med fredsprocessen, och även för att hjälpa till med demokratin. Sverige har även andra mål, som att stötta den palestinska myndighetens institutioner och rättsväsende, infrastrukturen och så vill de även ge sitt stöd till det civila samhället och till privatsektorutvecklingen . Bistånd från Sverige är alltså till alltifrån att främja fredsprocessen till att stötta befolkningen. Dock finns det mycket som måste göras innan Sverige och andra länders bistånd ska lyckas helt och hållet med sitt mål. Gaza måste sluta vara isolerat och rörelsefriheten måste få finnas på palestinska områden som är ockuperade. Inte förrän då kommer ekonomin fungera på den lokala nivån.

Som jag nämnde tidigare i texten finns kvartetten. Kvartetten har gjort upp en s.k. ”Färdplan för fred” för att lösa konflikten i mellanöstern. Sverige står som en stöttepelare till den planen. Huvudmålet med planen är att få fram en tvåstatslösning, med Palestina som en demokratisk, oberoende stat som kan ligga bredvid Israel utan krig.

För att det ens ska finnas någon möjlighet till att få detta att fungera måste självklart både Israel och Palestina ändra sitt beteende. Israel måste bl a dra sig bort från de områden som egentligen tillhör Palestina, och Palestinierna måste sluta med terrordåden och fortsätta på det interna reformarbetet.

Den här färdplanen hade en tidsram och var egentligen ”bäst före” 2005. Men kvartetten anser att denna planen fortfarande är den bästa lösningen, så det är deras mål att den ska gå igenom och lyckas förändra situationen mellan Israel och Palestina.

År 2007 beslöt sa båda parterna att de genast skulle ändra sitt beteende efter Färdplanen. Det var tre år sedan, och konflikten håller fortfarande igång.

Det finns tre punkter som i stort sett är grunden till vad Israel och Palestina ska fredsförhandla om i framtiden:
Jerusalem
Flyktingfrågan
Gränserna

Angående punkten Jerusalem så handlar det om att staden måste delas så att både palestinierna och israelerna kan ta en del av ”den helige staden”. 1957 bestämde FN att Jerusalem skulle tillhöra båda, men Israel tog kontroll över staden och har den fortfarande på sin sida.

Det som måste göras för att ändra på den här specifika situationen är att Israel måste acceptera att Jerusalem inte bara tillhör dem, utan att de måste dela med sig till palestinierna. Detta är en lösning som utrikesdepartementet i Sverige står för och skriver på sin hemsida.

När det gäller flyktingfrågan anser palestinierna att de har rätt att återvända till Israel, medan Israel tror att det skulle skapa med osäkerhet och hota deras existens.

Det här är något som Israel och palestinierna måste kompromissa om. EU och Sverige vill enligt utrikesdepartementet stödja en lösning som de båda parterna kommit överens om. Vad detta är för lösning står inte med i stycket.

Gränserna är ett av de andra problemen som måste lösas för att kunna skapa fred. Palestinierna vill ha de landområden som de hade innan sexdagarskriget 1967; Gaza, Västbanken och östra Jerusalem. Men Israel har bosättningar på Västbanken och tycker inte att de borde behöva flytta.

EU och Sverige har samma åsikt när det gäller gränserna i Israel. Enligt dem måste förhandlingarna ha sin grund i hur fördelningen såg ut innan sexdagarskriget. Alltså gränserna som var 1967. Om något ska ändras när det gäller gränserna utöver detta, ska det ske i en direkt kommunikation mellan Israel och Palestina.

Den sista åsikten som utrikesdepartementet uppger i artikeln är EU och Sveriges åsikt om separationsbarriären på Västbanken. Enligt Israel skyddar den folket, men EU och Sverige tycker att den strider mot folkrätten, just eftersom att den är byggd på ockuperad mark. Självklart ska Israel få skydda sitt folk, men i såna fall ska det vara på mark som de inte ockuperat, utan som tillhör dem. Enligt samma artikel ska även den internationella domstolen i Haag dela samma åsikt. Det menade de i alla fall när de yttrade sig om frågan år 2004.

Hur konflikten påverkar individ och samhälle
Den här konflikten påverkar självklart människor omkring i världen. Inte bara i Israel och Palestina, utan även här i Sverige.

I en artikel som DN la upp på sin hemsida i slutet av 2009, med information tagen från TT, skrivs det att ca 8900 människor har dött hittills i Israel-Palestina konflikten. De flesta som har dött är palestinier. Flera som har dött har varit minderåriga; barn som knappt ens hinner börja sitt liv innan det tar slut. De flesta som har dött är civila människor som egentligen är helt oskyldiga. 6240 hus har förstörts i Gaza, varav 3540 var under Gazakriget år 2008.

Alla människor som bor i Israel och Gaza området påverkas av konflikten där idag och har gjort det så länge den hållit på. De lever ständigt i fruktan av att någon bomb ska smälla av helt plötslig, och jag tror inte att det riktigt går att leva helt avslappnat där.

För de som bor i Gaza är situationen väldigt jobbig. Enligt en artikel som SR publicerade på sin hemsida år 2009 släpps bara mat, mediciner och rengöringsmedel in i området. Byggmaterial får inte släppas in eftersom att det skulle kunna användas till hemmagjorda raketer. Det här gör att man inte kan bygga upp alla rasmassor som finns efter alla bombningar. Människor får det svårt att ta sig fram och chansen att leva i en bra miljö utesluts direkt.

Sedan är det faktiskt så att det inte bara påverkar samhället i mellanöstern, utan även Sveriges samhälle dras in i konflikten trots att den äger rum så långt bort. När Israel bombade Gaza skapade det kaos i hela världen. Människor demonstrerade och protesterade mot attackerna. I Stockholm kom det massa människor till Sergels Torg för att demonstrera. Palestinier som bor i Sverige blir självklart upprörda och rädda när det bombas i deras hemland där flera släktingar fortfarande bor. Detta kan skapa ilska bland både palestinier och israeler, och leda till uppror i Sverige. Anledningen till varför jag tror det är för att palestinier och israeler kan känna att Sverige inte gör tillräckligt för att hjälpa till. En annan anledning är att israeler kan börja protestera mot att Sverige i stort sett bara hjälper palestinierna.

Rädsla är en av grunderna till ondskan i världen, och rädsla finns bland palestinier och israeler även i Sverige. Som en protest kanske det till och med börjar bombas i Sverige för att människor kräver ännu mer hjälp. Men det finns inte mycket mer som Sverige kan göra. Därför är det viktigt att det börjar gå framåt i den här konflikten – innan det skapar ännu mer kaos runt om i världen, och framför allt i Sverige.

Egna ställningstaganden
jag har växt upp i en kristen familj, och har själv den tron. Jag har alltid fått höra att Israel och Jerusalem tillhör judarna, och därför har jag haft den åsikten utan att riktigt veta varför. Efter att ha läst om den här konflikten vet jag inte riktigt vad jag tycker längre. Detta är något som är otroligt svårt att ta ställning till. Det här är en konflikt som från början var baserad på religion, men idag anser jag att den bara handlar om politik.

Jag förstår inte varför Israel bara inte kan dela med sig av Jerusalem. Allt hade löst sig om de gick med på att ha gränserna som FN bestämde efter andra världskriget. Det sjuka är att judarna inte hade något land, och sen när de fick mer land än palestinierna nöjde de sig inte med det. Båda parterna måste acceptera varandra för att det ska kunna lösa sig. Och jag tror att det är israelerna som är de envisa i det hela. Det är de som inte vill dela med sig av Jerusalem, och det är de som har bosatt sig på, och ockuperat områden, på mark som inte tillhör dem.

Slutsatser
Inget land i världen kan lösa den här konflikten åt Israel och Palestina. De kan hjälpa till, vilket de också gör, men de kan inte skapa fred åt några som inte själva vill ha det. Palestina och Israel måste kompromissa för att detta någonsin ska kunna lösa sig. Det krävs människor med ett nytt tänkt; en ny generation. Unga som inte är fast i historien och inte är så konservativa, utan som bara riktar in sig på en framtida lösning.

Hur det blir i framtiden är ännu väldigt oklart. En lösning skulle vara att bara fortsätta kriga, men det har de gjort sen mitten av 1900-talet och vi alla kan se att det inte har tagit dem så långt. En annan lösning, som jag och de flesta andra människorna omkring i världen anser är den bästa, är att tycka att palestinierna har en lika stort rätt till en egen stat som Israel. Två stater borde bildas; ett Israel och ett Palestina, precis som FN föreslog i sin lösning efter andra världskriget. Men så länge palestinierna och israelerna inte kan komma överens om de villkoren, så kommer lösningen inte gå igenom. Ska det behöva sluta med att världens länder med våld tvingar dem till en lösning och fred?

Det känns lite likt skyttegravskriget i Frankrike under första världskriget. Man krigar och krigar, men verkar aldrig riktigt komma någonstans.


Länkar:
http://www.sweden.gov.se/sb/d/2688/a/19640
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=400152
http://svt.se/2.22584/1.1358809/bomber_mot_inrikesdepartement_i_gaza
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/protest-mot-israels-bombningar_2250661.svd

Skrivet av: Frida